Men en del i mitt arbete att acceptera mitt öde med att leva med ms så fokuserar jag på "det kunde varit värre".
Jag läser hemska cancerhistorier, följer människor med hemska öden på instagram och tröstar mig med att det inte drabbat mig.
Det känns oerhört egoistiskt men i grunden handlar det om acceptans och tacksamhet.
Jag lider med alla som drabbas av något som påverkar hela ens liv och man vet inte hur framtiden ser ut.
Alla kämpar vi och hur vi tar oss igenom resan är olika.
Jag frossar i andra hemska livsöden och känner mig helt plötsligt tacksam.
Bara ms.
0 kommentar(er)
